A snapshot

IMG_20170403_045409This is one of those posts where probably nothing is going to make sense. I am drunk, suicidal and just in general pretty crappy but I think it’s important to expose this side of depression as well, not just the calm, intellectual smart-ass side that shines through when you have thought out what to say in advance or you have something specific in mind, but this raw, uncensored cluster-fuck that is taking place right now.

As I said, I am drunk. I have had several glasses of strong alcohol, I’ve been self-harming and talking to some friends. Hi snow, trowsquaredbro, bhlek, phil and probably a few more of you. I am really touched by your efforts. It has probably kept this situation form going from bad to worse. Technically keeping it since it’s still going on but whatever. Thanks.

I really want to die. I have several times in the conversation stated above expressed my desire to end my life. Why? Because I can’t be fucking bothered. It’s just turtles all the way down, but instead of turtles its pain, anxiety and misery. I don’t have the balls to end my life because I am a weak, pain fearing whimp but if I was presented with a button to end my life instantly and painlessly I would push it in a heartbeat. Wow that expression is oddly ironic and morbid…

“But you have so much to live for! You’re young! You have dreams! Things get better!” Yeah please gently shove something large and uncomfortable up where the sun don’t shines. I am incapable of doing anything. I can’t study, let alone hold a job, I am a burden to everyone I engage with… I am literally a worthless piece of shit.

Now I don’t want any encouraging messages, they always make me feel like a petty attention whore. I don’t write this for you to feel sorry for me. I write this so you who have never experienced it maybe can get a glimpse of how it is to live with depression. I will encourage you to share it though. Depression is a serious thing and it claims lives every day. It could have been me tonight if not for my friends over at GFD, hell it still might be. What do I know? Share this post, share this blog, not because I want your bloody clicks but because I want the world to know. Depression is still taboo and it needs to stop. I’m going to pour myself another glass. God night.

Paperwork

business-cat-paperwork-from-cheezburger-450x380Something that keeps boggling my mind is how someone suffering from depression is still expected to do tons and tons and tons of paperwork. Do you want to apply for financial aid, here please fill in and file these papers please. Do you need to take out sick leave, more papers, do you want to get in touch with the hospital to try to help you with your issues? Even more bloody paperwork. I am only nineteen, have never had a full-time job and up to my chin with papers that have to be sent to different agencies and departments. I can only imagine how it gets later in life.

Now, I of course understand that to make sure things are done correctly you need to double-check and triple-check that no one is trying to pull something sketchy and waste resources that could be spent on those who actually need them, but there has to be a better way of doing things rather than overwhelming people who struggle to get out of bed with lots and lots of tedious paperwork.

I am lucky who still live at home and have wonderful parents who are willing to help and motivate me in my darker times, but even then it sometimes gets overwhelming.

For example just this week I finally managed to complete my application for university. Now, since I don’t have a high-school diploma I had to make an application for something they call “trial of competence” a process where you provide proof that you actually possess knowledge even though you don’t have any grades to show for it. After making sure there was no rush to upload said proof to the indicated website I began. It was a simple task of asking people to write a signature on a short blurb that proved that I had done certain things and that they provided me with the knowledge required. Simple right? Yes, but even the most simple tasks seem like impenetrable mountains. I couldn’t do it. I had my father write the blurbs. I needed him to sit by my side while I sent them out, and when they finally arrived with signatures I needed him by my side to be able to start the uploading process.

So I go to the website and log in. I am greeted with a message that says that all documents need to be uploaded six days ago.

I stand up, turn around and crash into my bed. I am done. All this work for nothing. I double and triple checked that there was no hurry. I could for my life not find a due date and now here I am six days late. It takes my dad at least 20 minutes to convince me to upload the documents anyway.

As I said before, I have no solution to this problem, besides doing away with all issues that causes depression in the first place but then all of my liberal friends would (by right) call me a communist. I just cannot imagine how it is for someone who is in the same lucky spot as I am, for someone who don’t have parents or a partner or anyone to help them take care of the basics of being an adult.

När lågan slocknar [When the fire burns out]

e8ae15f95f994a0b348389b125da8666In English

Jag orkar snart inte mer. Det är inte ett faktum jag har velat erkänna för mig själv men när alla varningslampor blinkar aggressivt i ansiktet på en är det svårt att ignorera och köra på.

Våren 2011 gick jag med i Piratpartiet, sedan dess har piratrörelsen spelat en central roll i mitt liv. Då var jag 13 år gammal, precis så att ens liv börjar betyda någonting utöver att äta, sova, leka och klaga på att skolan är så tråkig, nu är jag 19. Under de gångna sex åren har piratrörelsen varit en självklar del av mitt liv. Förtroendeuppdrag, aktivism, konferenser, sommarläger, studieresor, utflykter och och så vidare har lett till att livet jag levt utanför skolan har jag levt i piratrörelsen. Jag har lärt mig mycket och jag har lärt känna många intressanta människor och knutit många vänskapsband. Det var en underbar tid. Men det var då.

För ungefär ett år sedan slocknade jag. Jag blev likgiltig inför hela piratrörelsen, inte för att jag slutat bry mig om frågorna eller för att jag inte längre gillade människorna inom rörelsen, och det är här man säger “utan för att….” och så kommer man med en förklaring till varför men jag har ingen. Kan det ha och göra med min mentala ohälsa? Inte omöjligt, utbrändhet pga överengagemang? Kanske det. Det bara tog slut. Såklart blev jag helt förkrossad. Plötsligt slocknade halva mitt liv, vad skulle jag ta mig till? Jag resonerade mig fram till att det berodde på bristen på aktivitet och engagemanget lokalt och bestämde mig därför att kandidera som styrelsemedlem i Ung Pirat, Piratpartiets ungdomsförbund. Vilket misstag det var. Jag tänker inte gå in på några detaljer för det skulle inte vara sjysst mot resten av styrelsen som bara gjorde sitt bästa, men detta år i förbundsstyrelsen har totalt dödat de sista spåren av engagemang och arbetslust jag hade hoppats på att det skulle återuppliva.

Nu fasar jag ut mina förtroendeuppdrag. Jag tänker inte ställa upp till nyval till förbundsstyrelsen. Antagligen kommer jag lämna piratrörelsen helt. Medvetet eller genom att sakta glida iväg då inga uppdrag håller mig kvar, förlora kontakten med människorna som utgjort flera av grundpelarna i mitt liv. Vill jag att detta ska ske? Nej men har jag något val? Antingen fortsätter jag tjurnackat framåt tills jag bryter sönder och samman, eller så hoppar jag av tåget innan det spårar ur.

In English

I cannot deal with this shit any more. I’ve had a hard time realising it, but eventually you cannot ignore all the warning signs that are thrown into your face and just keep going.

It was spring of 2011 and I became a member of the Pirate Party, since then the pirate movement has played a central part in my life. I was 13 years old then, right about when live becomes more than just eat, sleep, play and complain about school being boring. Now I’m 19. Over the past six years the pirate movement has been an essential part of my live. Commissions of trust, activism, summer camps, study tours, hikes etc has lead to my life outside of school to the biggest extent has been spent with other pirates doing pirate activities. I’ve learned a lot during this time, met many interesting people and made many friends. It was a wonderful time. But that was before.

About a year ago everything went dark. I lost all interest for the pirate movement, not because I stopped caring about the issues or because I started disliking the people I was working with, but because; and here is when you would usually enter an explanation nut honestly I don’t have any. Did it has something to do with my mental health, or lack thereof? Maybe. Burnout due to over engagement? Quite possible. What I can say is that everything just stopped. Naturally my heart broke when I realised what had happened. Suddenly half of my life meant nothing to me, what should I do?! After some thinking I decided to apply for the board of the youth organisation, reasoning that the cause of my lack of interest is caused by the lack of activism and engagement on the local level. What a mistake that was. I’m not going to go into details because it’s not fair towards the other board members who all were doing their best, however this past year in the board has utterly annihilated what shred of activism I had left in me that I had hoped it would revive.

Now I am cutting down on my commissions of trust. I am not running for re-election. Probably I will leave the pirate movement completely. Consciously or due to the fact that there is nothing keeping me from slipping away, loosing contact with many of the people that’ve been cornerstones in my life. Do I want this to happen? No, but do I have a choice? Either I continue to brute force my way forward until I break down completely, or I jump of this train before it derails completely.

Dåtiden och framtiden [The past and the future]

In English

Ibland slår mig frågan; vad gör jag här egentligen? Då menar jag inte att jag gått in i köket och glömt vad jag kom dit för att göra, tar en chokladbit från kylen och går tillbaka till datorn och fortsätter spela, nej jag syftar på vad det är som fått mitt liv att ta de svängningar det gjort.

När jag var yngre så såg jag framför mig en ganska standardiserad framtid. Gå ut högstadiet, gå ut naturlinjen på gymnasiet och sedan fortsätta plugga naturvetenskapliga ämnen på universitetet tills jag hittat det jag vill ägna mig åt. Att säga att det inte riktigt blev så är väl något av en underdrift. I tre år kämpade jag på gymnasiet, först ett år på natur och sedan ytterligare två på humanistiska innan jag till slut bestämde mig för att hoppa av. Med ett knappt nämnvärt antal gymnasiepoäng började jag fundera på vad jag skulle göra nu. Att jag förr eller senare skulle ta igen mig på komvux var ganska självklart från början men jag kände verkligen inte för att så snart kastas in i den fördummande skolbänken. Jag hade två val, antingen börja jobba eller söka icke konventionella utbildningar. Det första kändes inte särskilt lockande men jag skrev ändå in mig på arbetsförmedlingen för säkerhets skull och började sedan titta efter kurser som skulle passa mig.

Under den här tiden hade tanken att bli professionell skådespelare legat och grott och växt sig starkare i takt med att gymnasiet gick mer och mer åt helvete. Man blir inte anställd som skådespelare efter ett års folkhögskoleutbildning men det skulle vara precis vad jag behövde, ett år av att bara egna mig åt mitt livs intresse och att få en paus från skolbänken. Till slut sökte jag fyra utbildningar och kom in på en av dem. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till internatet i Hällefors. Jag trivs här och idén om att bli skådespelare har växt sig ännu större, det har blivit en plan, ett mål. Men trots att jag är nöjd med vart livets snåriga och snirkliga stig fört mig kan jag inte låta bli att tänka på vad som skulle ha hänt om jag inte mådde som jag gjorde under gymnasiet. Vad skulle hända om jag gick ut naturlinjen?

Ibland kan jag få enorma skuldkänslor gentemot mig själv. Jag vill se mig som en intellektuell akademiker, men jag klarade inte ens av att slutföra gymnasiet. Jag vill se mig sitta i en aula och lyssna på häftiga föreläsningar om matematik, kemi, fysik och biologi men i verkligheten ligger jag i sängen och har ångest som ett ruttet russin. Jag är inte kapabel att göra någonting som kräver minsta lilla ansträngning, all energi går till att inte glida ännu djupare ned i depressionen. Även om jag klarar av att slutföra denna ettåriga kurs, vad händer om eller när jag blir antagen till scenskola? Det är en ständig rädsla och fråga jag tvingas leva med, hur långt kommer min ork att räcka?

In English

Sometimes I ask myself, “what am I even doing here?” I don’t mean that I walk into the kitchen, forget what I was supposed to do, grab a piece of chocolate and go back to my room to play videogames, no I mean what has caused my life to take the turns it has to make me end up here.

When I was younger I had a pretty clear and standard perception of what I would do in the near future. Finish high-school, collage and then study STEM fields in Uni until I knew what to do with my life. To say it didn’t quite go like that is a slight understatement. For three years I struggled with collage before I decided to drop out. Having accomplished basically nothing during those three years I started contemplating my option. I new that sooner or later I would have to complete collage in some adult education however I felt like I needed to take a break from ordinary education. I concluded I had two potions. Either I try to find a job or an alternative form of education. A job didn’t sound very appealing so I started to look at community collages with actor courses.

During this time the idea of becoming an actor has grown at the same phase as my collages attempt went more and more downhill. You won’t get a job offer after a year of community collage but it was just what I needed, a year off to fully imerse myself in my biggest intrest and get a well needed break from traditional education. I finally applied for four different acting courses and got accepted into one. I collected my stuff and moved to the campus in Hällefors. And don’t get me wrong, I really like it here and the dream of becoming an actor has grown into a plan, a goal to persue. However I can’t avoid thinking of what would have happened if my road hadn’t been so bumpy? What if I didn’t had to battle depression and managed to get through collage?

Sometimes I feel really guilty towards myself. I’d like to see myself as an intelectual, but I didn’t even get through collage. I’d like to see myself sitting in an auditorium listening to lectures on maths, fysics, chemestry and biology when in reality I’m lying in bed with crippling anxieties. I am not capable to complete a single task that requires even the tiniest amount of energy, all of it is reserved to keep myself from sliding even deeper down into te depression. Even if I manage this one year course, what will happen when I enter drama school in university? It’s a constant fear I have to live with, how far will my energy last?

Försenad, obligatorisk reaktion på presidentvalet [Late, obligatory reaction to the presidential election]

dwq6myrIn english

Innan jag ens börjar på denna bloggpostning, kan vi alla; media, debattörer, politiker, människor… ALLA, hålla i åtanke att Clinton faktiskt fick flest antal röster? Jag blir så trött på media som hela tiden anklagar opinionsinstituten för att ha visat fel resultat men det är inte ens det som stör mig mest. Hur kan vi vara okej med att en av världens stormakter har ett valsystem där den som inte har flest röster kan vinna? Det är inte så en demokrati ska fungera och då ignorerar jag faktumet att det bara finns två alternativ som det är meningsfullt att välja mellan. Hur kan en av världens största ekonomier, vapenmakter, atomvapenssamling, påstådda demokratier, välja sin ledare med ett valsystem där varje röst inte är lika mycket värd? Demokratins grundpelare är den allmänna och LIKA rösträtten. Man kan ha olika åsikter om USA när det kommer till landets politik och grundvärderingar, men kan vi sälla sluta kalla dem för en demokrati?

RANT OVER

Jag tänker inte säga att den ena kandidaten är bättre än den andra, ingen av de två förtjänar att förknippas med ordet “bra”. Enligt min mening gick dock segern till den större av de två ondskorna. De båda konformerar till kapitalismens förtryck och förödelse, båda är en utrikespolitisk katastrof och en massa fler exempel som gör var och en till en politisk mardröm. Men enligt min mening så finns det två saker som tar Trump ett steg högre på ‘vafan är ens detta’ skalan. Det finns säkert massor med fler saker som jag glömt, missat eller av någon annan anledning inte tar upp, men det är okej. Detta är inte en väl förberedd, faktakollad, objektiv etc… bloggpostning, det är en horribelt vänstervriden, spontan reaktion. Precis som jag själv är, vänstervriden och spontan. Så, två saker:

1. Trump verkar förneka klimatförändring.

Man kan få vara hur mycket av en tokstolle som man bara vill och tro på hur mycket tokiga saker som helst enligt min mening så länge det inte påverkar någon annan, och klimatet faller definitivt under kategorin ‘påverkar någon annan’. Det finns ingen anledning till att jag här ska förklara att klimatförändring är en grej och varför vi måste stoppa den för att för det första så utgår jag ifrån att de flesta av mina läsare redan vet vad det hela handlar om (och om inte, sluta läs detta och läs om klimatförändringen istället) samt att det finns andra som är mycket mer kvalificerade att göra det än vad jag är. Summan av kardemumman är att klimatförändring är en grej och att USA nu har en president som förnekar det faktumet är något skrämmande.

2. Trump har en förfärlig människosyn.

Jag kan inte räkna upp allt som pekar mot detta men följande saker dyker upp i mitt huvud:

  • Han vill ta bort aborträtten
  • Han vill bygga en mur för att förhindra att mexikanska emigranter tar sig in i landet
  • Han vill förbjuda muslimer från hela världen att ta sig in i landet
  • Han vill ta bort ‘Obama Care’ som ger landets fattigaste lättare tillgång till sjukvård
  • Han vill lämna över beslutet om homoäktenskap till de individuella staterna, effektivt sätt se till att det blir förbjudet i alla konservativa stater

Jag är säker på att ovanstående lista kan göras mycket längre men jag tror att min poäng har gått fram. Trump är inte bra för individen.

Hur USA hamnade i en position där väljarna var tvungna att välja mellan pest eller kolera vet jag inte. Vad jag vet är att jag är glad åt all protester och demonstrationer som nu pågår runt om i USA samt att jag hoppas att mina vänner som bor där klarar sig någorlunda oskadda genom de kommande åren.

In English

Before I even begin this blog post, can we all; the media, politicians… EVERYONE, keep in mind that Clinton actually won the popular vote? It pisses me off that media constantly accuse polls of predicting the wrong outcome, but that’s not even the worst part. How can we be okay with one of the world powers having a electoral system where the person with the most votes doesn’t win? That’s not how a democracy should work and that’s ignoring the fact that there are only two viable options. How can one of the worlds biggest economy, military powers, collection of nuclear weapons, so called democracies, elect their leader with a system where every vote isn’t equal? The foundation of democracy is just that, the common and EQUAL right to vote. You can have differing opinions regarding the US and her politics, but can we all please stop calling the United States a democracy?

RANT OVER

I am not going to say that one candidate was better than the other one, because honestly none of them deserve to be associated with being ‘good’. However, in my mind the bigger of the two evils got elected. They both confirm to the oppression and destruction caused by capitalism, they are both foreign policy train-wrecks and there are probably loads more that makes each of them a political nightmare. However there are two things that that takes Trump one step higher on the ‘what the fuck is this shit even’ scale. There are probably loads more things that I have missed or forgotten about, but that’s okay. This isn’t a well prepared, researched, fact checked, objective etc… blog post, it’s a horribly left twisted, spontaneous reaction. Just like myself, left twisted and spontaneous. Now, the two things:

1. Trump appears to be a climate change denier.

In my opinion, you can be how much of a nutcase you want and believe in all sort of things, as long as you don’t affect others, however climate definitely falls under the category ‘effects others’. There is no reason for me to sit here and explain that climate change is a thing and why we have to stop it, because for one I assume my readers are already well aware of this (and if not, stop reading this and start reading up on the subject) and secondly there are loads of other people who are more qualified to do that than I am. The gist of it is that yes, climate change is a thing and the fact that the US has a President that denies that is somewhat frightening.

2. Trump has an awful perception of humans.

I cannot list everything that points toward this but here are the things that pop up in my head:

  • He wants to ban abortions
  • He wants to build a wall to hinder Mexicans to emigrate to the US
  • He wants to ban Muslims from entering the country
  • He wants to discontinue ‘Obama Care’ that provides the poorest citizens with somewhat affordable healthcare
  • He wants to hand over he decision of gay marriage to the state level, effectively making sure it is banned in conservative states

I am sure the list above can be made much longer but I think I got my point across. Trump is bad for the individual.

How the United States ended up with this shit show I do not know. What I DO know is that I am happy to see all the protests and demonstrations happening around the country and I hope my friends over in the States manage these coming years without to much harm done to them.

I väntan på hjälp

På fredag ska jag förhoppningsvis påbörja en process för att göra något åt min mentala ohälsa. Efter tre års kamp mot mina inre demoner och den dysfunktionella psykvården så ser jag början på tunneln som förhoppningsvis ska leda mig ut till en mer fungerande tillvaro, dock är jag tyvärr inte allt för optimistisk. Eller det kanske är bra att jag har väldigt låga förväntningar, då blir jag inte like förkrossad när det visar sig att även detta försök att söka hjälp inte kommer leda någon annan stans än misslyckande.

Så inför detta så har jag mer än tidigare reflekterat över vad det faktiskt är för “fel” på mig och i vilka uttryck det tar sig. Vad är det som ger mig problem? Min slutsats är att jag har en väldigt stark tendens att förminska mina problem för mig själv och andra. Hur normalt är det egentligen att ligga i sängen och få fotorealistiska fantasier om självmord? Att gå ut i köket och skära av pulsådern med en av mina underbart vassa köksknivar för att sedan sjunka ihop och se hur en vackert djupröd pöl växer till sig runt min döda kropp? Eller att ta ett skjutvapen och blåsa hjärnan ur huvudet på mig och sedan förundras över den vackra explosion av rött och vitt min fantasi spejat ut på väggen bakom mitt påhittade självmord? Bara det faktum att jag så nonchalant pratar om det ser jag som en indikation på att jag fortfarande förminskar mina problem till något man enkelt kan sopa under mattan. Det beteendet i kombination att jag är väldigt duktig på att släta över mina problem och därigenom framstå som fullt fungerande har antagligen bidragit till att det har tagit så lång tid för mig att komma till punkten jag är nu, att jag kanske eventuellt faktiskt är på väg mot att få den hjälp jag behöver.

Då uppstår ju frågan, vad för hjälp är det jag faktiskt behöver? Jag vet inte. Det enda jag vet att jag inte behöver samtalsstöd, det kan jag lösa på egen hand, jag har massor av vänner jag känner jag kan prata med och jag blåvägrar att käka antidepressiva. Kanske det kommer vara just detta som mötet kommer handla om? Hoppas det för det vore onekligen praktiskt att veta hur jag ska gå tillväga för att lösa mina problem, eller i minsta fall mildra dem.

När man inte är “normal”

Jag vet inte hur många i min omgivning är medvetna om det, men jag är inte “Man” vilket man kan tro baserat på mitt skäggiga ansikte, typiskt maskulina klädnad etc. För mig så är sociala kön en relik från forntiden, något som man bör sträva efter att komma ifrån, därför väljer jag att identifiera mig som agender (obligatorisk notis om vilka mina föredragna pronomen är: dem eller they, them på engelska) och väjer man att inte ha något kön så blir det även lite svårt att vara straight, så den termen som kommer närmast vad jag upplever som min sexuella läggning är pansexuell. Om mina umgängeskretsar inte har snappat upp detta så håller jag inget emot dem, jag har valt att inte göra en stor grej av det för det känns inte som en stor grej för mig. Blir jag felkönad tar jag inte illa upp, jag säger till om tillfället tillåter och går vidare med livet. Ingen big deal.

Mina föräldrar verkar ha en liknande inställning till det hela, när pappa lagade mat och mamma satt vid köksbordet en dag så kom jag in och sa ungefär “Hörni, kan ni snälla inte kalla mig för han, pojken, son, killen etc när ni pratar om mig? Jag vill inte identifiera mig som något kön, så kalla mig för dem istället är ni snälla”. Svaret jag fick var något i stil med “Ok, vi ska göra vårt bästa” och mer än så kan jag inte begära.

Problemen börjar uppstå när man går ytterligare en generation bak i min släkt. Mormor och morfar är just nu på besök från Ukraina och mysigare morföräldrar får man leta efter. Därför kom deras reaktion som en chock för mig när jag förra hösten berättade att jag varit på Stockholm Pride. “Men usch, inte kan du umgås med sådana människor” sa det, och sedan kom några fler ljud och handrörelser som väldigt tydligt implicerade att “sådana” människor är sjuka i huvudet. Det tog ett bra tag för mig att återhämta mig från chocken och ju mer jag tänker på det, desto mer mogen känner jag mig inför att komma ut för dem men jag är rädd för hur reaktionen kommer bli. Kommer de plötsligt inse att det inte är något fel med att vara queer eller kommer jag dö i deras ögon? Jag vet inte… I vilket fall så tror jag det bästa jag kan göra är att ta hjälp av mamma.

Om att bli spottad i hjärtat

Huh, det verkar inte som att jag kan få en lugn stund denna vecka. Först drabbas jag av förkylning på måndag kväll som fortfarande inte vill släppa taget om mig, på tisdag kväll drabbas jag av en akut ångest attack som du kan läsa om här, på onsdagen missar jag mina kurskamraters uppträdanden som enligt ryktena ska ha varit briljanta och nu detta.

Jag tror det bara är en enda person utöver mig själv som fullt ut förstår vilken smärta jag går igenom just nu, men för att göra det mer begripligt för eventuella läsare så måste jag berätta en del förhistoria:

När jag började gymnasiet blev det helt plötsligt svårt för mig med skola. Under hela min tidigare skoltid har det varit en barnlek. Det räcke med att hänga med på lektionerna för att jag skulle få höga betyg, på gymnasiet så funkade det dock inte längre. Mina studieresultat störtdök och jag hamnade i en negativ spiral av sjunkande resultat och sjunkande motivation. Jag blev deprimerad och slutade att känna någon lust inför livet i allmänhet. I slutet på min första termin slutade jag helt att gå till lektionerna, men fortfarande så klev jag upp 06.20 för att ta mig till skolan. Jag tog mig till den enda plats som fortfarande kunde tända livslusten inom mig. Jag tog mig till Théföreningen.

Under mina följande två och ett halvt år på gymnasiet var det inte mycket jag fick gjort. Sammanlagt lyckades jag skrapa ihop 500 poäng, inte ens i närheten av de 2500 man behöver för en examen, samtidigt som mitt mående var en bergochdalbana som dock hade en väldigt tydlig genomsnittlig tendens nedåt. Dock var det Théföreningen som räddade mig från att gå under totalt. Det var en plats där jag kunde slappna av, en plats jag alltid kunde komma till när jag mådde dåligt. Det var den plats där människorna var vänliga, förstående och lätta att prata med. Det var en mysig plats. Fylld med soffor och kuddar, ett mjukt rött ljus och framför allt en hemtrevlig, välkomnande och behaglig atmosfär till skillnad från den aggressiva och utmanade stämning som existerade i världen utanför.

Jag skulle vilja påstå att Théföreningen räddade mitt liv. Hade det inte varit för den så skulle mina dalar varit mycket djupare och mina toppar mycket lägre. Hade det inte varit för Théföreningen skulle min lust att leva vara släckt hela tiden. Hade det inte varit för Théföreningen är det inte otänkbart att jag hade försökt ta mitt liv. Därför var det så sorgligt att se hur föreningen under mitt tredje år förändrades från den varma och öppna plats den var till en lika ytlig och kylig plats som världen utanför. Den nya styrelsen började frysa ute gamla medlemmar som kom tillbaka för att hälsa på och idag var det min tur.

Vi har en tradition på föreningen att, efter att ha betalat avgiften för att bli evighetsmedlem, rista in sitt namn i bordet när man går ut skolan. Betalningen var dock något jag gjorde redan under mina första år då jag hade ett jobb vid sidan av skolan och där med en hel del extra pengar. Så jag slutar skolan, hela sommaren går. Jag får besked att jag blivit antagen till en skola långt hemifrån vilket innebär att jag vid terminsstarten ska flytta. Dagen innan flytten går jag upp till föreningen en sista gång, för att säga farväl samt att rista in mitt namn i bordet som traditionen kräver. Jag drar mig till minnes alla de underbara stunder jag haft i detta rum medan jag arbetar. Tårarna kryper fram. Det är tårar av glädje och sorg. Av glädje för alla goda minnen, av sorg för att föreningens förändring. Sen tänkte jag inte mer på det. Jag flyttar men den första veckan så går min telefon sönder och när finanserna tillåter lämnar jag in den på lagning.

Idag, den 29 september får jag tillbaka den, drygt en månad efter att den gått sönder. Upphetsat sätter jag på mobilen och det första som möter mig är två sms från en av styrelsen i Théföreningen, avsända den 1 september. Vad är detta? Nyfiket öppnar jag meddelandena.
“Sorry mannen men vi skär ut ditt namn”
“Äsch du får 24 timmar på dig att kontakta oss”
Jag förstår inte med en gång vad det är hon pratar om, men attityden och “skär ut ditt namn” fick mig att inse att det inte alls var bra. Med fumliga händer komponerar jag ihop ett sms till en av de som är kvar och frågar vad tusan det är som föregår. Precis när jag tryckt ‘send’ så slår det mig. Bordet. Mitt hjärta sjunker i bröstet. Namnet i bordet är den vackraste symbol jag kan tänka mig och styrelsen har nonchalant tillintetgjort den.

Det var den sista spiken i kistan för den förening jag blev kär i.

Kvällsäventyr i duschen

59ec4e1b2c03736fa08cd97ddf1c7525Ibland kan det komma från ingenstans. Som nyss. Jag satt och streckkollade på en tv serie när jag kom på att jag lovat mig själv att duscha, så jag tar min badrock och går in i badrummet. Jag kollar mig i spegeln; “fan vad snyggt mitt hår ändå är” tänker jag för mig själv. Mitt hår är något jag är väldigt stolt över, jag började odla ut det för några år sedan och det börjar äntligen nå en respektabel längd. Efter att ha beundrat kalufsen så kär jag av mig och går in i duschen. Jag vinklar om munstycket så det är precis som jag vill ha det, det verkar som att min rumskamrat är lika kinkig som mig när det kommer till detta. Vattnet, jag hittar precis rätt temperatur. Men sen vrider jag om munstycket så att vattenstrålarna hamnar litet närmare väggen än var jag brukar vilja ha dem. Det nästa jag vet är att jag sitter på golvet med knäna uppkörda under hakan och dunkar huvudet i väggen. Det är skönt. Det tar udden av den avgrundslösa hopplöshet jag känner inför min egna existens. Jag vill inte fortsätta leva. Jag vill göra mig själv illa, min existens är ändå bara den ena smärtan efter den andra. Den fysiska smärtan blir som en port som den mentala smärtan flödar ut genom. Ut genom de punkter på huvudet jag dunkat i väggen. Ut genom underarmarna jag gör mitt bästa för att riva sönder. Men det hjälper inte. Så fort jag slutar stängs portarna och allt är lika illa som innan.

Jag måste ha suttit där i en timme. Till slut, efter mången försök att stänga av vattnet lyckas jag, vattenflödet upphör. Så sitter jag där, i tystnaden. Kylan kryper sig snabbt på och tvingar mig upp, tvingar på mig badrocken. Med stapplande steg tar jag mig ut i hallen. Fan min rumskamrat har gått och lagt sig. Jag måste få prata med någon, är någon av mina vänner online? Ja, precis den jag ville prata med. Vi pratar, sen börjar jag skriva det här. Jag hoppas att jag har distraherat mig länge nog för att inte glida tillbaka in i det tillståndet. Men det är något som drar mig tillbaka dit. Med mycket ansträngning och distraktioner har jag hållit mig ifrån att gå tillbaka till duschen och fortsätta där jag avbröt. Efter att jag publicerar detta och borstat tänderna, kommer jag ha den mentala styrkan som krävs för att hålla mig kvar, eller kommer jag åter glida in i ett självskadebeteende? Vem vet? Jag vet, om ett par minuter.

God natt.

Ryska, det förlorade språket

Under mina barndoms och tonårsår har min mor försökt få mig att konsumera kultur på mitt ryska modersmål. Jag växte upp med Astrid Lindgrens filmatiseringar parallellt med filmer från forna sovjetunionen, jag konsumerade båda gladeligen. Men när jag kom upp i åldrarna när man försöker bryta med sin barndom och etablera en ny tillvaro och ett nytt sätt och vara på så gjorde jag mitt yttersta för att lägga ryskan på hyllan. Med mutor som att jag skulle få prylar vid utläsningen av en bok och godis efter att ha gjort hemspråksläxan lyckades mamma ändå att hålla språkbruket vid liv ett tag men så fort jag blivit tillräckligt gammal för att uttrycka och få igenom min vilja så bröt jag i princip helt med språket. Det var en sådan lättad. Inga fler frågor om hur många sidor i boken jag läst, inga mer frågor om jag gjort hemspråksläxan. Jag var äntligen fri. Ryskan blev endast ett verktyg för mig att kommunicera med släktingarna i Ukraina.

Men nu på äldre dar (åh jag är snart 20, jag ser min gravsten skymta vid horisonten) så har jag börjat sträva efter att återigen göra ryskan till ett språk jag kan kalla för “mitt”. Jag har börjat söka upp min barndoms filmer på Youtube för att nostalgitrippa, jag känner en enorm melankoli när jag lyssnar på bandet Аквариум över hur vackert språket är, en rasande ilska och irritation när jag inte kan finna ord för det jag vill säga när jag pratar med mormor och morfar och en känsla av besvikelse och misslyckande när jag gång på gång blir påmind om hur dåligt jag läser när jag försöker ta mig an en bok. Vid flera tillfällen har jag gjort det för att försöka återerövra det jag förlorat, men gång på gång har det slutat i att jag i ett utbrott av ilska, frustration och sorg kastar boken i väggen för att sen kasta mig själv i sängen och klandra mig själv över att jag låtit språket glida ifrån mig.

Men jag vill inte återigen hamna i ett måste. Jag vill inte sätta upp mål för mig själv att jag måste läsa si och så många sidor av en bok varje dag eller vecka eller vad det nu blir man bestämmer sig för, för då hamnar jag återigen i den onda spiral som dödade min entusiasm för språket till att börja med. Det ska komma inifrån. Jag måste inte bara vilja återerövra språket. Jag måste vara villig att ge mig ut på slagfältet. Jag tror inte jag är där än, men jag hoppas jag är på rätt väg.