Om att bli spottad i hjärtat

Huh, det verkar inte som att jag kan få en lugn stund denna vecka. Först drabbas jag av förkylning på måndag kväll som fortfarande inte vill släppa taget om mig, på tisdag kväll drabbas jag av en akut ångest attack som du kan läsa om här, på onsdagen missar jag mina kurskamraters uppträdanden som enligt ryktena ska ha varit briljanta och nu detta.

Jag tror det bara är en enda person utöver mig själv som fullt ut förstår vilken smärta jag går igenom just nu, men för att göra det mer begripligt för eventuella läsare så måste jag berätta en del förhistoria:

När jag började gymnasiet blev det helt plötsligt svårt för mig med skola. Under hela min tidigare skoltid har det varit en barnlek. Det räcke med att hänga med på lektionerna för att jag skulle få höga betyg, på gymnasiet så funkade det dock inte längre. Mina studieresultat störtdök och jag hamnade i en negativ spiral av sjunkande resultat och sjunkande motivation. Jag blev deprimerad och slutade att känna någon lust inför livet i allmänhet. I slutet på min första termin slutade jag helt att gå till lektionerna, men fortfarande så klev jag upp 06.20 för att ta mig till skolan. Jag tog mig till den enda plats som fortfarande kunde tända livslusten inom mig. Jag tog mig till Théföreningen.

Under mina följande två och ett halvt år på gymnasiet var det inte mycket jag fick gjort. Sammanlagt lyckades jag skrapa ihop 500 poäng, inte ens i närheten av de 2500 man behöver för en examen, samtidigt som mitt mående var en bergochdalbana som dock hade en väldigt tydlig genomsnittlig tendens nedåt. Dock var det Théföreningen som räddade mig från att gå under totalt. Det var en plats där jag kunde slappna av, en plats jag alltid kunde komma till när jag mådde dåligt. Det var den plats där människorna var vänliga, förstående och lätta att prata med. Det var en mysig plats. Fylld med soffor och kuddar, ett mjukt rött ljus och framför allt en hemtrevlig, välkomnande och behaglig atmosfär till skillnad från den aggressiva och utmanade stämning som existerade i världen utanför.

Jag skulle vilja påstå att Théföreningen räddade mitt liv. Hade det inte varit för den så skulle mina dalar varit mycket djupare och mina toppar mycket lägre. Hade det inte varit för Théföreningen skulle min lust att leva vara släckt hela tiden. Hade det inte varit för Théföreningen är det inte otänkbart att jag hade försökt ta mitt liv. Därför var det så sorgligt att se hur föreningen under mitt tredje år förändrades från den varma och öppna plats den var till en lika ytlig och kylig plats som världen utanför. Den nya styrelsen började frysa ute gamla medlemmar som kom tillbaka för att hälsa på och idag var det min tur.

Vi har en tradition på föreningen att, efter att ha betalat avgiften för att bli evighetsmedlem, rista in sitt namn i bordet när man går ut skolan. Betalningen var dock något jag gjorde redan under mina första år då jag hade ett jobb vid sidan av skolan och där med en hel del extra pengar. Så jag slutar skolan, hela sommaren går. Jag får besked att jag blivit antagen till en skola långt hemifrån vilket innebär att jag vid terminsstarten ska flytta. Dagen innan flytten går jag upp till föreningen en sista gång, för att säga farväl samt att rista in mitt namn i bordet som traditionen kräver. Jag drar mig till minnes alla de underbara stunder jag haft i detta rum medan jag arbetar. Tårarna kryper fram. Det är tårar av glädje och sorg. Av glädje för alla goda minnen, av sorg för att föreningens förändring. Sen tänkte jag inte mer på det. Jag flyttar men den första veckan så går min telefon sönder och när finanserna tillåter lämnar jag in den på lagning.

Idag, den 29 september får jag tillbaka den, drygt en månad efter att den gått sönder. Upphetsat sätter jag på mobilen och det första som möter mig är två sms från en av styrelsen i Théföreningen, avsända den 1 september. Vad är detta? Nyfiket öppnar jag meddelandena.
“Sorry mannen men vi skär ut ditt namn”
“Äsch du får 24 timmar på dig att kontakta oss”
Jag förstår inte med en gång vad det är hon pratar om, men attityden och “skär ut ditt namn” fick mig att inse att det inte alls var bra. Med fumliga händer komponerar jag ihop ett sms till en av de som är kvar och frågar vad tusan det är som föregår. Precis när jag tryckt ‘send’ så slår det mig. Bordet. Mitt hjärta sjunker i bröstet. Namnet i bordet är den vackraste symbol jag kan tänka mig och styrelsen har nonchalant tillintetgjort den.

Det var den sista spiken i kistan för den förening jag blev kär i.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s