När lågan slocknar [When the fire burns out]

e8ae15f95f994a0b348389b125da8666In English

Jag orkar snart inte mer. Det är inte ett faktum jag har velat erkänna för mig själv men när alla varningslampor blinkar aggressivt i ansiktet på en är det svårt att ignorera och köra på.

Våren 2011 gick jag med i Piratpartiet, sedan dess har piratrörelsen spelat en central roll i mitt liv. Då var jag 13 år gammal, precis så att ens liv börjar betyda någonting utöver att äta, sova, leka och klaga på att skolan är så tråkig, nu är jag 19. Under de gångna sex åren har piratrörelsen varit en självklar del av mitt liv. Förtroendeuppdrag, aktivism, konferenser, sommarläger, studieresor, utflykter och och så vidare har lett till att livet jag levt utanför skolan har jag levt i piratrörelsen. Jag har lärt mig mycket och jag har lärt känna många intressanta människor och knutit många vänskapsband. Det var en underbar tid. Men det var då.

För ungefär ett år sedan slocknade jag. Jag blev likgiltig inför hela piratrörelsen, inte för att jag slutat bry mig om frågorna eller för att jag inte längre gillade människorna inom rörelsen, och det är här man säger “utan för att….” och så kommer man med en förklaring till varför men jag har ingen. Kan det ha och göra med min mentala ohälsa? Inte omöjligt, utbrändhet pga överengagemang? Kanske det. Det bara tog slut. Såklart blev jag helt förkrossad. Plötsligt slocknade halva mitt liv, vad skulle jag ta mig till? Jag resonerade mig fram till att det berodde på bristen på aktivitet och engagemanget lokalt och bestämde mig därför att kandidera som styrelsemedlem i Ung Pirat, Piratpartiets ungdomsförbund. Vilket misstag det var. Jag tänker inte gå in på några detaljer för det skulle inte vara sjysst mot resten av styrelsen som bara gjorde sitt bästa, men detta år i förbundsstyrelsen har totalt dödat de sista spåren av engagemang och arbetslust jag hade hoppats på att det skulle återuppliva.

Nu fasar jag ut mina förtroendeuppdrag. Jag tänker inte ställa upp till nyval till förbundsstyrelsen. Antagligen kommer jag lämna piratrörelsen helt. Medvetet eller genom att sakta glida iväg då inga uppdrag håller mig kvar, förlora kontakten med människorna som utgjort flera av grundpelarna i mitt liv. Vill jag att detta ska ske? Nej men har jag något val? Antingen fortsätter jag tjurnackat framåt tills jag bryter sönder och samman, eller så hoppar jag av tåget innan det spårar ur.

In English

I cannot deal with this shit any more. I’ve had a hard time realising it, but eventually you cannot ignore all the warning signs that are thrown into your face and just keep going.

It was spring of 2011 and I became a member of the Pirate Party, since then the pirate movement has played a central part in my life. I was 13 years old then, right about when live becomes more than just eat, sleep, play and complain about school being boring. Now I’m 19. Over the past six years the pirate movement has been an essential part of my live. Commissions of trust, activism, summer camps, study tours, hikes etc has lead to my life outside of school to the biggest extent has been spent with other pirates doing pirate activities. I’ve learned a lot during this time, met many interesting people and made many friends. It was a wonderful time. But that was before.

About a year ago everything went dark. I lost all interest for the pirate movement, not because I stopped caring about the issues or because I started disliking the people I was working with, but because; and here is when you would usually enter an explanation nut honestly I don’t have any. Did it has something to do with my mental health, or lack thereof? Maybe. Burnout due to over engagement? Quite possible. What I can say is that everything just stopped. Naturally my heart broke when I realised what had happened. Suddenly half of my life meant nothing to me, what should I do?! After some thinking I decided to apply for the board of the youth organisation, reasoning that the cause of my lack of interest is caused by the lack of activism and engagement on the local level. What a mistake that was. I’m not going to go into details because it’s not fair towards the other board members who all were doing their best, however this past year in the board has utterly annihilated what shred of activism I had left in me that I had hoped it would revive.

Now I am cutting down on my commissions of trust. I am not running for re-election. Probably I will leave the pirate movement completely. Consciously or due to the fact that there is nothing keeping me from slipping away, loosing contact with many of the people that’ve been cornerstones in my life. Do I want this to happen? No, but do I have a choice? Either I continue to brute force my way forward until I break down completely, or I jump of this train before it derails completely.

Advertisements

3 thoughts on “När lågan slocknar [When the fire burns out]

  1. Du behöver verkligen inte ha dåligt samvete för att du känner så här. Livet består av massor av faser. Det känns ofta konstigt att röra sig från en till en annan, men det är helt okej. Du kommer att hitta det du tyckte om med piratrörelsen någon annanstans. Du kommer att hitta nya sätt att hjälpa världen. De riktiga vänner du träffade i rörelsen kommer du att få ha kvar. De andra kanske du synkar upp med längre fram när ni är bättre i fas igen. Gå ut och upptäck allt annat spännande i världen. Ha inte dåligt samvete. Du gör precis det du måste och vill göra och det är precis vad du ska göra. Det kommer att bli toppen. Gott nytt år på dig! 🙂

    Like

  2. Pingback: Partikultur del 3: Det sista du behöver göra är att be om ursäkt – Anton Nordenfur

  3. Ibland engagerar man sig för mycket i saker man tycker är viktiga. Då behöver man an period av vila, och ta sig tid att upptäcka att det finns andra saker i livet som är viktiga och inte minst roliga. Man kan inte förändra världen om man inte samtidigt har kul, om det bara blir en plikt så kommer det inte att bli nåt bra av det.

    Jag var också oerhört starkt politiskt engagerad i mina tonår, men tappade lusten när jag var några och tjugo och var sen inte aktiv alls i många år. Den aktiva perioden var den som formade mig väldigt mycket som person och som framför allt lärde mig väldigt mycket om människor och hur man kommunicerar och samarbetar för att få saker gjorda. Antagligen kommer du att se det på samma sätt nån gång i framtiden, att tiden i UP var en skola för livet. Men livet ÄR mycket större än så.

    Du kommer att hitta nya sammanhang och människorna som betyder något kommer att finnas kvar. Enda skillnaden är kanske att man inte träffas med automatik lika mycket som innan, så då får man se till att träffas bara för att umgås. Lite bökigare, men värt besväret… 🙂

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s