A tiny speck of failure

splatter-png-picAll around me I see people achieving things. Working towards their goals, succeeding at whatever it is they do. And here I am, a tiny speck of failure.

Sure, I have dreams, I want to be an actor! I want to write meaningful texts! I want to sing in a band! I want to put myself out there and have my work recognised. I want to make an impact on peoples lives.

I can’t though. Nothing I do is good. Not even good enough. If it was someone would have noticed by now right? The only ones who watch my plays are the ones I drag to the theatre, the only ones who read my stuff are the ones I make read it, the only ones who listen to me sing are the ones I force to listen. I am putting myself out there, my voice swallowed by the void. Not even an echo. My efforts are downed by the signal noise, the abundance of mass-produced, mass appeal content. Why me and not those others? Why am I left to wither in the shade while people around me are reaching for the sun and the stars beyond?

Why don’t I have the energy to do all the smaller things I want to do? I want to ‘git gud’ at Dark Souls. I want to write more songs. I want to be useful to the people around me. Yet I give up after 30 minutes. Yet I only write a few words every few weeks. Yet I’m just a depressed cloud in everyones way.

I have so many ideas for projects I want to do. Improve my home and community, create websites and write articles about the things I love, create an independent theatre group, the list goes on and on. Seeds waiting to sprout, seeds left to wait forever. I don’t have the energy.


My Tea jurney.

a-scoop-of-alishan-jin-xuan-oolong-tea-lot-107For those who know me it shouldn’t come as a surprise that I sooner or later would write a blog-post about tea. Gamers Fighting Depression, the community I help moderate is currently running a mod AMA that I am a part of so the question came up and it was as good a reason as any to write this blog post.

My tea journey began in 2013 when I started high school and joined the schools tea club. The club had been branded for being the black sheep of the schools clubs because it had a more “relaxed” atmosphere than the rest of society. Now, the reason I joined was due to this and not the actual tea. I enjoyed the fact that you could lie down and hug in a sofa or make out or even have sex casually without all the stigmas that usually surround these activities. I thought that tea was just a gimmick to legitimise the existence of such a club in a school environment.

However as time passed by and the more tea I drunk I started to appreciate the complexity and variety of the phenomenon that tea was. We drank everything from double-smoked lapsang to delicate silver needles. And so one Monday morning in spring 2014 I walk into the tea club room and see my friend meditating and drinking tea before one going downstairs and taking his first final exam. To this day I do not know the name of the tea, but just writing about it now makes me feel the taste in my mouth. An Oolong with strong mineral and almost nutty flavour. It wasn’t the tea that changed my perception of tea but it is the one symbolising that and the coming two years of drinking tea every day in high school. Since, me and my friend have become best friends and the biggest tea nerds. We get together and drink tea as often as we can and try to pinpoint all the flavours, textures and what have you for every tea we drink.

I have plans or dreams about opening a tea house in the future to serve and sell proper tea since you basically have to go to the capital city or order online if you want good quality, pure tea that you know exactly what kind of tea it is, where it comes from, when it was harvested etc. Otherwise people will just try to sell you “green tea” or “black tea” That’s as informative as “red wine” or “white wine”. Just as a wine nerd wants to know exactly what sort of whine it is, what grapes were used, what mountain they were grown and how it was made, a tea nerd wants to know exactly what tea it is, what tea bush variety was used, what mountain it was grown on, exactly how it was prepared etc.

maxresdefaultAn other thing I want to do is spread knowledge about the intricate world of tea to the general population. Most peoples experiences of tea are Lipton bags flavoured with god knows what. I’m not quite sure of how I should go about that. Maybe I should start a YouTube channel about it. There are several good English ones but I don’t think there are any in Swedish. However in the end I can’t force people to stop enjoying what they are enjoying. Even though it’s often literally dust from the factory floors. All I can do is to try and spread the joy I receive from drinking high quality tea the traditional, eastern way.

När lågan slocknar [When the fire burns out]

e8ae15f95f994a0b348389b125da8666In English

Jag orkar snart inte mer. Det är inte ett faktum jag har velat erkänna för mig själv men när alla varningslampor blinkar aggressivt i ansiktet på en är det svårt att ignorera och köra på.

Våren 2011 gick jag med i Piratpartiet, sedan dess har piratrörelsen spelat en central roll i mitt liv. Då var jag 13 år gammal, precis så att ens liv börjar betyda någonting utöver att äta, sova, leka och klaga på att skolan är så tråkig, nu är jag 19. Under de gångna sex åren har piratrörelsen varit en självklar del av mitt liv. Förtroendeuppdrag, aktivism, konferenser, sommarläger, studieresor, utflykter och och så vidare har lett till att livet jag levt utanför skolan har jag levt i piratrörelsen. Jag har lärt mig mycket och jag har lärt känna många intressanta människor och knutit många vänskapsband. Det var en underbar tid. Men det var då.

För ungefär ett år sedan slocknade jag. Jag blev likgiltig inför hela piratrörelsen, inte för att jag slutat bry mig om frågorna eller för att jag inte längre gillade människorna inom rörelsen, och det är här man säger “utan för att….” och så kommer man med en förklaring till varför men jag har ingen. Kan det ha och göra med min mentala ohälsa? Inte omöjligt, utbrändhet pga överengagemang? Kanske det. Det bara tog slut. Såklart blev jag helt förkrossad. Plötsligt slocknade halva mitt liv, vad skulle jag ta mig till? Jag resonerade mig fram till att det berodde på bristen på aktivitet och engagemanget lokalt och bestämde mig därför att kandidera som styrelsemedlem i Ung Pirat, Piratpartiets ungdomsförbund. Vilket misstag det var. Jag tänker inte gå in på några detaljer för det skulle inte vara sjysst mot resten av styrelsen som bara gjorde sitt bästa, men detta år i förbundsstyrelsen har totalt dödat de sista spåren av engagemang och arbetslust jag hade hoppats på att det skulle återuppliva.

Nu fasar jag ut mina förtroendeuppdrag. Jag tänker inte ställa upp till nyval till förbundsstyrelsen. Antagligen kommer jag lämna piratrörelsen helt. Medvetet eller genom att sakta glida iväg då inga uppdrag håller mig kvar, förlora kontakten med människorna som utgjort flera av grundpelarna i mitt liv. Vill jag att detta ska ske? Nej men har jag något val? Antingen fortsätter jag tjurnackat framåt tills jag bryter sönder och samman, eller så hoppar jag av tåget innan det spårar ur.

In English

I cannot deal with this shit any more. I’ve had a hard time realising it, but eventually you cannot ignore all the warning signs that are thrown into your face and just keep going.

It was spring of 2011 and I became a member of the Pirate Party, since then the pirate movement has played a central part in my life. I was 13 years old then, right about when live becomes more than just eat, sleep, play and complain about school being boring. Now I’m 19. Over the past six years the pirate movement has been an essential part of my live. Commissions of trust, activism, summer camps, study tours, hikes etc has lead to my life outside of school to the biggest extent has been spent with other pirates doing pirate activities. I’ve learned a lot during this time, met many interesting people and made many friends. It was a wonderful time. But that was before.

About a year ago everything went dark. I lost all interest for the pirate movement, not because I stopped caring about the issues or because I started disliking the people I was working with, but because; and here is when you would usually enter an explanation nut honestly I don’t have any. Did it has something to do with my mental health, or lack thereof? Maybe. Burnout due to over engagement? Quite possible. What I can say is that everything just stopped. Naturally my heart broke when I realised what had happened. Suddenly half of my life meant nothing to me, what should I do?! After some thinking I decided to apply for the board of the youth organisation, reasoning that the cause of my lack of interest is caused by the lack of activism and engagement on the local level. What a mistake that was. I’m not going to go into details because it’s not fair towards the other board members who all were doing their best, however this past year in the board has utterly annihilated what shred of activism I had left in me that I had hoped it would revive.

Now I am cutting down on my commissions of trust. I am not running for re-election. Probably I will leave the pirate movement completely. Consciously or due to the fact that there is nothing keeping me from slipping away, loosing contact with many of the people that’ve been cornerstones in my life. Do I want this to happen? No, but do I have a choice? Either I continue to brute force my way forward until I break down completely, or I jump of this train before it derails completely.

Dåtiden och framtiden [The past and the future]

In English

Ibland slår mig frågan; vad gör jag här egentligen? Då menar jag inte att jag gått in i köket och glömt vad jag kom dit för att göra, tar en chokladbit från kylen och går tillbaka till datorn och fortsätter spela, nej jag syftar på vad det är som fått mitt liv att ta de svängningar det gjort.

När jag var yngre så såg jag framför mig en ganska standardiserad framtid. Gå ut högstadiet, gå ut naturlinjen på gymnasiet och sedan fortsätta plugga naturvetenskapliga ämnen på universitetet tills jag hittat det jag vill ägna mig åt. Att säga att det inte riktigt blev så är väl något av en underdrift. I tre år kämpade jag på gymnasiet, först ett år på natur och sedan ytterligare två på humanistiska innan jag till slut bestämde mig för att hoppa av. Med ett knappt nämnvärt antal gymnasiepoäng började jag fundera på vad jag skulle göra nu. Att jag förr eller senare skulle ta igen mig på komvux var ganska självklart från början men jag kände verkligen inte för att så snart kastas in i den fördummande skolbänken. Jag hade två val, antingen börja jobba eller söka icke konventionella utbildningar. Det första kändes inte särskilt lockande men jag skrev ändå in mig på arbetsförmedlingen för säkerhets skull och började sedan titta efter kurser som skulle passa mig.

Under den här tiden hade tanken att bli professionell skådespelare legat och grott och växt sig starkare i takt med att gymnasiet gick mer och mer åt helvete. Man blir inte anställd som skådespelare efter ett års folkhögskoleutbildning men det skulle vara precis vad jag behövde, ett år av att bara egna mig åt mitt livs intresse och att få en paus från skolbänken. Till slut sökte jag fyra utbildningar och kom in på en av dem. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till internatet i Hällefors. Jag trivs här och idén om att bli skådespelare har växt sig ännu större, det har blivit en plan, ett mål. Men trots att jag är nöjd med vart livets snåriga och snirkliga stig fört mig kan jag inte låta bli att tänka på vad som skulle ha hänt om jag inte mådde som jag gjorde under gymnasiet. Vad skulle hända om jag gick ut naturlinjen?

Ibland kan jag få enorma skuldkänslor gentemot mig själv. Jag vill se mig som en intellektuell akademiker, men jag klarade inte ens av att slutföra gymnasiet. Jag vill se mig sitta i en aula och lyssna på häftiga föreläsningar om matematik, kemi, fysik och biologi men i verkligheten ligger jag i sängen och har ångest som ett ruttet russin. Jag är inte kapabel att göra någonting som kräver minsta lilla ansträngning, all energi går till att inte glida ännu djupare ned i depressionen. Även om jag klarar av att slutföra denna ettåriga kurs, vad händer om eller när jag blir antagen till scenskola? Det är en ständig rädsla och fråga jag tvingas leva med, hur långt kommer min ork att räcka?

In English

Sometimes I ask myself, “what am I even doing here?” I don’t mean that I walk into the kitchen, forget what I was supposed to do, grab a piece of chocolate and go back to my room to play videogames, no I mean what has caused my life to take the turns it has to make me end up here.

When I was younger I had a pretty clear and standard perception of what I would do in the near future. Finish high-school, collage and then study STEM fields in Uni until I knew what to do with my life. To say it didn’t quite go like that is a slight understatement. For three years I struggled with collage before I decided to drop out. Having accomplished basically nothing during those three years I started contemplating my option. I new that sooner or later I would have to complete collage in some adult education however I felt like I needed to take a break from ordinary education. I concluded I had two potions. Either I try to find a job or an alternative form of education. A job didn’t sound very appealing so I started to look at community collages with actor courses.

During this time the idea of becoming an actor has grown at the same phase as my collages attempt went more and more downhill. You won’t get a job offer after a year of community collage but it was just what I needed, a year off to fully imerse myself in my biggest intrest and get a well needed break from traditional education. I finally applied for four different acting courses and got accepted into one. I collected my stuff and moved to the campus in Hällefors. And don’t get me wrong, I really like it here and the dream of becoming an actor has grown into a plan, a goal to persue. However I can’t avoid thinking of what would have happened if my road hadn’t been so bumpy? What if I didn’t had to battle depression and managed to get through collage?

Sometimes I feel really guilty towards myself. I’d like to see myself as an intelectual, but I didn’t even get through collage. I’d like to see myself sitting in an auditorium listening to lectures on maths, fysics, chemestry and biology when in reality I’m lying in bed with crippling anxieties. I am not capable to complete a single task that requires even the tiniest amount of energy, all of it is reserved to keep myself from sliding even deeper down into te depression. Even if I manage this one year course, what will happen when I enter drama school in university? It’s a constant fear I have to live with, how far will my energy last?

När man inte är “normal”

Jag vet inte hur många i min omgivning är medvetna om det, men jag är inte “Man” vilket man kan tro baserat på mitt skäggiga ansikte, typiskt maskulina klädnad etc. För mig så är sociala kön en relik från forntiden, något som man bör sträva efter att komma ifrån, därför väljer jag att identifiera mig som agender (obligatorisk notis om vilka mina föredragna pronomen är: dem eller they, them på engelska) och väjer man att inte ha något kön så blir det även lite svårt att vara straight, så den termen som kommer närmast vad jag upplever som min sexuella läggning är pansexuell. Om mina umgängeskretsar inte har snappat upp detta så håller jag inget emot dem, jag har valt att inte göra en stor grej av det för det känns inte som en stor grej för mig. Blir jag felkönad tar jag inte illa upp, jag säger till om tillfället tillåter och går vidare med livet. Ingen big deal.

Mina föräldrar verkar ha en liknande inställning till det hela, när pappa lagade mat och mamma satt vid köksbordet en dag så kom jag in och sa ungefär “Hörni, kan ni snälla inte kalla mig för han, pojken, son, killen etc när ni pratar om mig? Jag vill inte identifiera mig som något kön, så kalla mig för dem istället är ni snälla”. Svaret jag fick var något i stil med “Ok, vi ska göra vårt bästa” och mer än så kan jag inte begära.

Problemen börjar uppstå när man går ytterligare en generation bak i min släkt. Mormor och morfar är just nu på besök från Ukraina och mysigare morföräldrar får man leta efter. Därför kom deras reaktion som en chock för mig när jag förra hösten berättade att jag varit på Stockholm Pride. “Men usch, inte kan du umgås med sådana människor” sa det, och sedan kom några fler ljud och handrörelser som väldigt tydligt implicerade att “sådana” människor är sjuka i huvudet. Det tog ett bra tag för mig att återhämta mig från chocken och ju mer jag tänker på det, desto mer mogen känner jag mig inför att komma ut för dem men jag är rädd för hur reaktionen kommer bli. Kommer de plötsligt inse att det inte är något fel med att vara queer eller kommer jag dö i deras ögon? Jag vet inte… I vilket fall så tror jag det bästa jag kan göra är att ta hjälp av mamma.

Om att bli spottad i hjärtat

Huh, det verkar inte som att jag kan få en lugn stund denna vecka. Först drabbas jag av förkylning på måndag kväll som fortfarande inte vill släppa taget om mig, på tisdag kväll drabbas jag av en akut ångest attack som du kan läsa om här, på onsdagen missar jag mina kurskamraters uppträdanden som enligt ryktena ska ha varit briljanta och nu detta.

Jag tror det bara är en enda person utöver mig själv som fullt ut förstår vilken smärta jag går igenom just nu, men för att göra det mer begripligt för eventuella läsare så måste jag berätta en del förhistoria:

När jag började gymnasiet blev det helt plötsligt svårt för mig med skola. Under hela min tidigare skoltid har det varit en barnlek. Det räcke med att hänga med på lektionerna för att jag skulle få höga betyg, på gymnasiet så funkade det dock inte längre. Mina studieresultat störtdök och jag hamnade i en negativ spiral av sjunkande resultat och sjunkande motivation. Jag blev deprimerad och slutade att känna någon lust inför livet i allmänhet. I slutet på min första termin slutade jag helt att gå till lektionerna, men fortfarande så klev jag upp 06.20 för att ta mig till skolan. Jag tog mig till den enda plats som fortfarande kunde tända livslusten inom mig. Jag tog mig till Théföreningen.

Under mina följande två och ett halvt år på gymnasiet var det inte mycket jag fick gjort. Sammanlagt lyckades jag skrapa ihop 500 poäng, inte ens i närheten av de 2500 man behöver för en examen, samtidigt som mitt mående var en bergochdalbana som dock hade en väldigt tydlig genomsnittlig tendens nedåt. Dock var det Théföreningen som räddade mig från att gå under totalt. Det var en plats där jag kunde slappna av, en plats jag alltid kunde komma till när jag mådde dåligt. Det var den plats där människorna var vänliga, förstående och lätta att prata med. Det var en mysig plats. Fylld med soffor och kuddar, ett mjukt rött ljus och framför allt en hemtrevlig, välkomnande och behaglig atmosfär till skillnad från den aggressiva och utmanade stämning som existerade i världen utanför.

Jag skulle vilja påstå att Théföreningen räddade mitt liv. Hade det inte varit för den så skulle mina dalar varit mycket djupare och mina toppar mycket lägre. Hade det inte varit för Théföreningen skulle min lust att leva vara släckt hela tiden. Hade det inte varit för Théföreningen är det inte otänkbart att jag hade försökt ta mitt liv. Därför var det så sorgligt att se hur föreningen under mitt tredje år förändrades från den varma och öppna plats den var till en lika ytlig och kylig plats som världen utanför. Den nya styrelsen började frysa ute gamla medlemmar som kom tillbaka för att hälsa på och idag var det min tur.

Vi har en tradition på föreningen att, efter att ha betalat avgiften för att bli evighetsmedlem, rista in sitt namn i bordet när man går ut skolan. Betalningen var dock något jag gjorde redan under mina första år då jag hade ett jobb vid sidan av skolan och där med en hel del extra pengar. Så jag slutar skolan, hela sommaren går. Jag får besked att jag blivit antagen till en skola långt hemifrån vilket innebär att jag vid terminsstarten ska flytta. Dagen innan flytten går jag upp till föreningen en sista gång, för att säga farväl samt att rista in mitt namn i bordet som traditionen kräver. Jag drar mig till minnes alla de underbara stunder jag haft i detta rum medan jag arbetar. Tårarna kryper fram. Det är tårar av glädje och sorg. Av glädje för alla goda minnen, av sorg för att föreningens förändring. Sen tänkte jag inte mer på det. Jag flyttar men den första veckan så går min telefon sönder och när finanserna tillåter lämnar jag in den på lagning.

Idag, den 29 september får jag tillbaka den, drygt en månad efter att den gått sönder. Upphetsat sätter jag på mobilen och det första som möter mig är två sms från en av styrelsen i Théföreningen, avsända den 1 september. Vad är detta? Nyfiket öppnar jag meddelandena.
“Sorry mannen men vi skär ut ditt namn”
“Äsch du får 24 timmar på dig att kontakta oss”
Jag förstår inte med en gång vad det är hon pratar om, men attityden och “skär ut ditt namn” fick mig att inse att det inte alls var bra. Med fumliga händer komponerar jag ihop ett sms till en av de som är kvar och frågar vad tusan det är som föregår. Precis när jag tryckt ‘send’ så slår det mig. Bordet. Mitt hjärta sjunker i bröstet. Namnet i bordet är den vackraste symbol jag kan tänka mig och styrelsen har nonchalant tillintetgjort den.

Det var den sista spiken i kistan för den förening jag blev kär i.

Ryska, det förlorade språket

Under mina barndoms och tonårsår har min mor försökt få mig att konsumera kultur på mitt ryska modersmål. Jag växte upp med Astrid Lindgrens filmatiseringar parallellt med filmer från forna sovjetunionen, jag konsumerade båda gladeligen. Men när jag kom upp i åldrarna när man försöker bryta med sin barndom och etablera en ny tillvaro och ett nytt sätt och vara på så gjorde jag mitt yttersta för att lägga ryskan på hyllan. Med mutor som att jag skulle få prylar vid utläsningen av en bok och godis efter att ha gjort hemspråksläxan lyckades mamma ändå att hålla språkbruket vid liv ett tag men så fort jag blivit tillräckligt gammal för att uttrycka och få igenom min vilja så bröt jag i princip helt med språket. Det var en sådan lättad. Inga fler frågor om hur många sidor i boken jag läst, inga mer frågor om jag gjort hemspråksläxan. Jag var äntligen fri. Ryskan blev endast ett verktyg för mig att kommunicera med släktingarna i Ukraina.

Men nu på äldre dar (åh jag är snart 20, jag ser min gravsten skymta vid horisonten) så har jag börjat sträva efter att återigen göra ryskan till ett språk jag kan kalla för “mitt”. Jag har börjat söka upp min barndoms filmer på Youtube för att nostalgitrippa, jag känner en enorm melankoli när jag lyssnar på bandet Аквариум över hur vackert språket är, en rasande ilska och irritation när jag inte kan finna ord för det jag vill säga när jag pratar med mormor och morfar och en känsla av besvikelse och misslyckande när jag gång på gång blir påmind om hur dåligt jag läser när jag försöker ta mig an en bok. Vid flera tillfällen har jag gjort det för att försöka återerövra det jag förlorat, men gång på gång har det slutat i att jag i ett utbrott av ilska, frustration och sorg kastar boken i väggen för att sen kasta mig själv i sängen och klandra mig själv över att jag låtit språket glida ifrån mig.

Men jag vill inte återigen hamna i ett måste. Jag vill inte sätta upp mål för mig själv att jag måste läsa si och så många sidor av en bok varje dag eller vecka eller vad det nu blir man bestämmer sig för, för då hamnar jag återigen i den onda spiral som dödade min entusiasm för språket till att börja med. Det ska komma inifrån. Jag måste inte bara vilja återerövra språket. Jag måste vara villig att ge mig ut på slagfältet. Jag tror inte jag är där än, men jag hoppas jag är på rätt väg.

Säl och Teatern [The Seal and the Theatre]


Bild på mig tagen minuterna innan premiär för föreställningen Jonathan

In English

Teatern har under de 6 år jag hittills ägnat åt den spelat en central roll i mitt liv. Det har varit en plats för mig att träffa vänner, utforska mig själv, men framför allt så har den haft rollen av ljuset när mitt liv varit som mörkast.

Under första året på gymnasiet, slutet på höstterminen så hade jag en period där jag kom till skolan en timme tidigt, för att gå till ett rum som alltid var tomt på morgonen, lägga mig i en soffa, och gråta. Jag vet inte varför jag grät. Jag hade ingen anledning till att gråta. Ändå så gjorde jag det. Det blev som en ritual, någonting jag var tvungen att göra för att kunna ta på masken och bege mig ut i skolan och ge ett sken av att man var en fungerande människa. Sen blev det bättre. Och sedan värre. Andra året. Jag slutade gå till skolan helt och hållet. Jag stängde in mig på mitt rum. Jag låg i min säng, drog täcket över huvudet. Jag fanns inte. Jag tappade aptiten. Jag åt bara för att mina föräldrar tvingade mig. Jag lämnade aldrig mitt rum frivilligt, med ett undantag: För att ta mig till min ensembles repetitioner.

Jag vill inte säga att teatern har haft en helande effekt, för det tror jag inte. Det var en fristad. Någonstans jag kunde gå och lämna allt annat utanför. En en helig plats där mina demoner inte kunde följa med mig in genom dörren. En plats där jag två timmar i veckan kunde vara fri.

Leo går runt i väntsalen. En efter en tas de övriga som var på festen in i förhörsrummet. Nu är det bara Leo kvar, ensam med sig själv och sina tankar. “Vad skulle jag gjort nu? Om jag gick upp till sjukhuset? Till Jonathan?” Väntrummet är egentligen inget väntrum och Leo finns inte. Det är Sergej Laura Brändén som står på en scen, inför en fullsatt publik. Men för mig så är det inte längre jag som står där. Det ÄR Leo. För Leo är det på riktigt. Som en dröm som återupprepar sig, vid varje repetition, varje föreställning jag genomför så väcks Leo till liv och genomgår samma emotionella bergochdalbana. Mina handlingar är inte längre inövade regisserade rörelser och yttranden, det är Leos riktiga reaktioner.

Det var under produktionen av ovan nämnda föreställning ‘Jonathan’ som jag på riktigt bestämde mig för att satsa på att bli skådespelare. Jag har nog haft den idén under den större delen av de 6 år jag hittills ägnat åt amatörteater.

“Och så slår jag. Rakt över ansiktet. Igen och igen. Det är som en reflex… Det var inte meningen att… Jag hör hur det krasar i hans näsa, och så faller han bakåt, rakt in bland stenarna… och hans huvud… Hans huvud det slår i en sten och… Så blir det tyst… Allt som hörs är vinden i träden, hur det knakar i grenarna… Sen springer jag. Jag springer i panik.

Räcker det?”

Leo erkänner att det är han som misshandlat Jonathan. Något han förnekat hela förhöret. Min röst darrar när jag talar, mina ögon tåras. Eller ska jag säga Leos… Känslorna som byggs upp inom Leo under föreställningen svämmar över och sköljs ut över publiken. Jag går bak, till min plats längst bak på scen i väntan på min sista insats i slutscenen och jag är helt slut. Efter föreställningen kommer människor från publiken och berättar om hur jag rörde dem till tårar och frågar hur jag mår…

Det är en underlig känsla att få veta att man berört någon på ett så djupt plan.

In English

Theatre has over the past 6 years played a central role in my life. It has been a place to meet friends, explore myself, however most importantly it has been the light when my life has been the darkest.

In my first year of Gymnasium, the end of the autumn term, I had a period where I would come to school an hour early, go to a room that was always empty in the morning, lay down in a sofa and cry. I didn’t know why I cried. I had no reason to cry. Yet I cried. It became a ritual, something I had to do to be able to put on the mask and then go out in school with the appearance of being a normal, functional human being. After a while things got better, then things got worse. Second year. I stopped going to school completely. I locked myself in my room. I lied in bed and pulled my quilt over my head. I didn’t exist. I lost my appetite. I only ate because my parents forced me. Never did I ever leave my room of my own free will, with one exception. Theatre rehearsals.

I don’t want to say that the theatre had a healing effect because I don’t believe that. It was a safe haven. Somewhere I could go and leave everything else outside. A holy place where my inner demons couldn’t follow me through the door. A place where for two hours a week I could be free.

Leo walks around the waiting room. One by one the others who were at the party are taken into the interrogation room. Now there is only Leo, alone with himself and his thoughts. “What would I do now? If I went to the hospital, to visit Jonathan?” The waiting room isn’t really a waiting room and Leo doesn’t really exist. It’s Sergej Laura Brändén, standing on stage in front of a full audience. But for me it’s not I who stand there. That IS Leo. For Leo it’s real. Like a repeating dream that plays each rehearsal, each performance. Every time I get up on that stage Leo comes alive and goes through the same emotional roller-coaster. My actions are no longer rehearsed, directed movements and lines, they are Leo’s real actions.

It was during the production of the above mentioned play ‘Jonathan’ that I decides to peruse a career as an actor, however I do believe that the thought has been in my mind during the bigger part of the previous six years I did armature acting.

“I hit him. Right across the face. Again and again. It was a reflex… I didn’t mean to… I hear his nose breaking, and he falls, right into the stones… and his head… his head smashes into a rock and… everything is quitet. All I hear are the wind in the trees, the creaking of the trunks… Then I run. I run in panic.

Is that enough?”

Leo confesses to the assault on Jonathan. Something he has denied the entire interrogation. My voice trembles when I speak, my eyes are tearing. Or should I say Leo’s… The feelings built up within Leo during the show boil over and wash over the audience. I walk back to my spot at the far back of the stage, waiting for my last contribution to the play and I am exhausted. After the show people walk up to me and tell me that they were moved to tears and ask me how I feel…

It’s a curious feeling to know that you’ve moved someone on such a deep level.